Islams utbredning?

Högerkillen Stefan Lundqvist hoppade från Centerpartiets ”krossa facket” Ungdomsförbund till Sverigedemokraternas ungdomssektion, SDU. SDU med sina oförskämt tydliga kopplingar till nazismen och uppmaningar till våldsdåd känns ju oerhört fräscht? Moderpartiet framstår som riktigt rumsrena i jämförelse med dem.

Det jag frågar mig, hur i helvete kan man tycka att islams utbredning är den stora stridsfrågan i Sverige anno 2010? Det är helt från vettet.  Hur kan man tycka att det är vettigt när 700 vårdjobb försvinner i Sundsvall? När värnen som ska skydda vår levnadsstandard och arbetarrörelsens landvinningar  attackeras igen, och igen av den klass som Svenskt näringsliv företräder, till den milda grad att jag börjar ifrågasätta om de ens finns längre. Och om de nu gör det är frågan hur länge till. Att det inte är islam som attackerar  dem är ganska tydligt.

Men ser vi det ur Stefan Lundqvists perspektiv, så spelar det egentligen ingen roll om hans problemformulering om islam är riktig eller inte. Han hoppar in i ett snabbt växande parti där det är lättare att göra karriär. Skitsamma vad politiken som förs ställer till för medelsvensson. Om det nu är så eller inte kan man bara gissa, men det skulle inte förvåna mig.

Vem snackar med ungdomarna då?

Söderort toppar enligt DN rånstatistiken i Stockholm. Polisen Dan Gustavsson säger att det helt klart finns socioekonomiska orsaker till rånen. Frågan jag ställer mig är om det är de socioekonomiska orsakerna som är det största problemet eller om det är rånen i sig? Fungerar inte fördelningspolitiken på det samhälleliga planet så kommer folk söka det på det individuella. Växer man upp på ett ställe där den svarta marknaden är där det folk känner att de har störst chans att bygga sin karriär, är det då konstigt att folk gör just det? Eller när folk blir skyldiga knarkpengar och i desperation måste klippa närlivset?

Och frågan är om man då inte flyttar hela problematiken från ett ställe  till ett annat med dom här säkerhetsåtgärderna? Från butiken till gatan.

Strejkvåg i Finland -varför så tyst?

I vårt grannland Finland är det just nu en strejkvåg. Idag inledde hamnarbetarna en strejk. Strejken väntas stoppa 80 procent av Finlands utrikeshandel. Alltså, 80 procent, det är fan inte lite. Varför är det då så tyst i svensk media om strejkerna i Finland? Några notiser då och då men mer än det har jag inte sett. Det handlar om  vårt grannland, där man till och med pratar svenska. Nåt intresse borde ju finnas. Om det är nån som har svensk-finsk media som rapporterar om det här mottas gärna länkar i kommentarsfältet. Avslutningsvis; heja alla strejkande vi finland! Er sak är vår sak.

Nedskärningspolitik föder samhällsvåld

Nedskärningspolitiken pågår i landet. Allt ifrån att det varit nedläggningshot för SAAB, så har flertalet företag varslats om uppsägningar under krisen, både i den statliga offentliga sektorn och i den privata. Flertalet samhällen slås omkull, frustration, våld, missbruk. Det som följer i politikernas och kapitalisternas fotspår är en syn som är allt annat än vacker. Det som möter ögonen är snarare en bild av mörker, av totalt jävla mörker. Tack.

Jag har själv märkt av krisen, när den slog till arbetade jag i en butik och helt plötsligt så höjde vi priser och nyanställde inte. Det gick lite snack om uppsägningar, men jag som skulle sluta min timanställning brydde mig nämnvärt. Men det faktum att krisen slagit till hårt är det ingen som idag kan gnugga bort med en axelryckning. Samtidigt som fackförbunden blir svagare och alltmer ses som något form av försäkringsbolag från arbetarnas sida, så växer sig arbetsgivarna starka och är eniga. Nedskärningarna fortsätter, utan nämnvärt motstånd. Även om det idag är mer behövligt än någonsin.

Jag vill inte att mina barn ska växa upp i ett samhälle där välfärden vittrat bort. Jag tillhör förmodligen den generation som är den sista som får växa upp i välfärden där det sociala skyddsnätet är så utbrett så man faktiskt överlever någorlunda utan ett lönearbete. Där man kan avancera via studier till bättre, mer välbetalda jobb och skapa sig en mer hygglig vardag. I takt med att reglerna för Komvux ändras, höjningar i betygsbehörigheten för universitet och högskolor, jobben blir mindre och de yngre fler och fler så ser världen inte ljus ut. Jag vet vilka jag har att tacka för detta, vet Du?

Svar på religion och uppror

Jag har inte så mycket att tillägga till inlägget. Då jag dels inte känner mig kompetent nog att bedöma religionen i specifika konflikter.

Om nu religionen kommer spela mindre roll under socialismen är såklart svårt att sia om. Men om vi utgår från antagandet att religion ökar med takt med individualismen (hur vida det är så vet jag inte), så kanske den kommer minska i takt med en kollektiv kultur där man kan få gemenskap på andra sätt än kyrkans kafferep. Jag tror att det här är en viktigare faktor än ifall man riskerar att dö fattig eller inte.

Religion och uppror

Min bloggande kamrat svarade nyligen på det första inlägget kring debatten om religion vi haft i soffan. Båda valde att spendera första inlägg med att klargöra sina personliga syner på religion, och overall så håller vi med varandra i mycket. Så nu får man väl säga att den första debatten inleds, jag har hittat lite frågetecken i dennes inlägg, som jag vill spendera lite tid i att svara på.

Självfallet är det så att religion i visst fall varit av pragmatisk art. I förtryckarländer med religiösa regimer eller i länder där religion förbjudits och det råder en allmän folkförtryckande diktatur av icke-socialistisk art så är det helt klart att en religiös rörelse kan vara progressiv för den folkliga utvecklingen. Men om vi tar ett konkret exempel; Iran. Som bloggaren Toofan Salehpour skrivit om så trycker denne på en hel del punkter som tåls att reflektera över.

”Det ”gröna” upproret är till viss del villfarande och vilseledande. Det är givetvis bra att färgen förenar det persiska (jag vägrar säga iranska) folket, på så sätt att det uppmanar till agitation och uppror. Detta är behövligt. Det som dock gör det gröna upproret skrämmande är dess symbolik, och den ledande personen bakom. Färgen symboliserar islam. Och främst betecknar den människor som är seyed, vilket ska innebära att man har en blodsrelation med profeten Mohammed. Märk väl att jag inte är direkt motståndare av religion, trots att jag själv saknar tro. Problemet här är att religionen direkt anstiftar politiken.”

Här är det en väldigt svår situation, kantad av religion i befrielseform i ett land. Å ena sidan har vi en islamistisk diktatur där religionen genomsyrar hela samhället – å andra sidan har vi en religiös folklig rörelse av vad som skulle kunna betecknas som folkligt f förankrad. Problematiken som uppstår är att det också handlar om islamister. Problemet här blir inte religionen i sig, utan när man mixar religionen med det politiska, som bloggaren också trycker på när denne skriver att ”Iran befinner sig för tillfället i en teokrati. Det kan ju tyckas att en lämplig idé vore att lägga ner denna förlegade fundamentalism vilken gång på gång legitimerat sexism, homofobi och (mass)mord i statens namn. Ska ytterligare en islamisk republik vara lösningen? Är det så? Är det verkligen så?”. Frågan som uppstår blir helt klart hur vidare religionen är något som är något som är negativt i en rörelse i uppror, eller något positivt. I längden tror jag det är en börda för en revolutionär rörelse, men att i ett djupt icke-sekulariserat samhälle dessvärre är en förutsättning för att uppror ska uppstå. Precis som att Malcolm X i det, i det närmsta, apartheid-liknande USA valde att inte köra på ”Svarta och vita tillsammans mot dom rika!”, utan bara tala till det svarta. Annars hade han tagits för idiot.

Min bloggvän trycker också i sitt inlägg på om att religionen kan vara bra att fylla ett tomrum i ett skitigt samhälle. Något jag helt klart håller med om. Både jag och min medbloggare är socialister, som ni säkerligen förstått, och frågan som bör centreras kring är inte hurvidare religion är behövligt i samhället idag, utan hur behovet för religionen ser ut när vi kommer till det samhälle vi ser, och vill bygga. Finns det tomrum att fylla? Det kan vi endast spekulera i. Förhoppningsvis kommer religionen sakta men säkert vittra bort, då hoppet förmodligen inte behövs i samma utsträckning som det gör idag, i ett samhälle där man dör om man inte har stålar.

Avslutningsvis känner jag att det var de här som jag reagerade på i min bloggares inlägg och hoppas få mer debatt om. Jag tror inte heller det finns någon motsättning mellan att vara religiös och socialist, så länge det religiösa inte blir politiskt. Det är då det riskerar att eskalera och bli farligt, oavsett religion.

Anekdoter om religion

Jag har inte varit vidare religiös i mitt liv. Men något jag känt av i mina yngre år är gudsfruktan, då jag trodde att han fanns. Visste inte speciellt mycket om Gud förutom att han kunde läsa ens tankar och bestämma överallt. Jag avskydde honom. Att någon annan var inne i ens huvud. Och jag föreställde mig hur jag blev dödat i ett kugghjulsmaskineri i helvetet för att jag inte gillade honom.

Jag har också bett till Gud tre gånger i mitt liv. När jag var väldigt ung så bad jag till Gud att min syster skulle dö. Inte för att jag på nåt sätt ville att hon skulle göra det. Men jag kände att ingenting blev som man ville. Ganska tragiska tankar för ett barn.

Den andra gången kände mig så så smutsig när jag bad till gud att jag föreställde mig ha handskar på mig. Det var när jag bad till gud att mina föräldrar skulle separera.

Tredje gången var när en släkting låg i koma. Då sov alla vi ungar i släkten i samma stora säng och vi bad till Gud att han skulle överleva.

Numera har jag en agnostisk ståndpunkt men min relation till Gud har inte varit så bra kan man nog konstatera.

Svaret på folkets opium

Det här är ett svar på det här inlägget.

Min syn på religion skiljer sig nog inte så mycket från synen i det inlägget. Vilket innebär att det här inlägget kommer mer vara spekulerande kring religion än en debattinlägg. Jag förstår varför man sett behovet att handgripligen kämpa mot kyrkan under spanska revolutionen. Och jag förstår att principen Av Gud Konungen, av Konungen lagen använts en hel del till överhetens fördel. Däremot vill jag bredda bilden lite. Det finns någonting som kallas för befrielseteologi som varit en progressiv kraft i viss mån.

Man kan notera att befrielseteologin startade i länder som styrdes av militärdiktaturer (till exempel Boff i Brasilien under militärdiktaturen 1964-1985). Regeringskritiska manifestationer var förbjudna och en del regeringskritiska personer gick i landsflykt. I länder där människor inte kan uttrycka politiska åsikter på kan religionen bli en kanal för politiska handlingar – religion politiseras.

Hur vida detta är optimalt eller inte känner jag mig inte sugen att spekulera om.

Går vi vidare till ett mer filosofiskt perspektiv så ser vi att både religionen och vetenskapen är oförmögna att svara på. Vart ifrån kommer energin, kolatomerna osv som gör att jag över huvud taget kan skriva det här inlägget. Min existens tvivlar jag inte på, men dess sammanhang förutom på den lokala nivån är helt omöjlig att förstå då jag inte hört nån ge en tillfredsställande förklaring på hur tiden eller rummet fungerar. Hur kan det existera en oändlighet? Hur kan det inte existera?

Men en intressant aspekt är att se religionen som föregångaren till vetenskapen. Precis som vetenskapen har den försökt besvara många av livets frågor. Däremot inte med lika tillfredsställande resultat. Men hur som helst kan vi inte veta om det finns någonting som vi skulle klassa som någon form av gudomlighet. Men en sak tror jag, och det är att bristen av religion lämnar ett hål i människor. Speciellt in vårt individualiserade samhälle där livet tycks sakna ett sammanhang och mening. Jag tror att vetenskapen som ideologi/religion kan fylla det här tomrummet något. Ideologier har nog mycket fungerat för att fylla det tomrummet på ett psykiskt plan men frågan är hur nyttigt man tycker det är som marxist, då den ska vara vetenskapligt grundad och insikterna måste alltid stå över begäret att behålla ideologin.

Nu säger jag inte att vi ska dalta mer religiösa och speciellt inte religion som är institutionaliserad. Jag är inte för religionsfrihet. Reglerna ska gälla alla och jag kommer aldrig acceptera att man syr ihop flickors fittor eller kombinerar sodomi och småpojkar. Men man måste också inse att religionskritiken kan användas i reaktionens tjänst.

Om man nu ser religionen ur ett perspektiv i att man vill ha socialism så tror jag absolut inte att det är en motsättning mellan att vara religiös och socialist. Jag vet om flera stycken. Däremot så kan religionen spela i reaktionens händer. Men jag tror inte heller att religionen har potential att vara revolutionär i sig själv. (se bas och överbyggnad @google)

Avslutningsvis vill jag posta den här länken. Jag har inte lyssnat på det än men jag tror det kan vara intressant. Det är Slavoj Žižek. Jag tycker att han är lite svår ibland och använder sig av en del begrepp som kräver ganska specialiserad kunskap (vilket gör det svårt att avgöra hur vettig han är), men man kan få en del nya perspektiv.