Religion och uppror

Min bloggande kamrat svarade nyligen på det första inlägget kring debatten om religion vi haft i soffan. Båda valde att spendera första inlägg med att klargöra sina personliga syner på religion, och overall så håller vi med varandra i mycket. Så nu får man väl säga att den första debatten inleds, jag har hittat lite frågetecken i dennes inlägg, som jag vill spendera lite tid i att svara på.

Självfallet är det så att religion i visst fall varit av pragmatisk art. I förtryckarländer med religiösa regimer eller i länder där religion förbjudits och det råder en allmän folkförtryckande diktatur av icke-socialistisk art så är det helt klart att en religiös rörelse kan vara progressiv för den folkliga utvecklingen. Men om vi tar ett konkret exempel; Iran. Som bloggaren Toofan Salehpour skrivit om så trycker denne på en hel del punkter som tåls att reflektera över.

”Det ”gröna” upproret är till viss del villfarande och vilseledande. Det är givetvis bra att färgen förenar det persiska (jag vägrar säga iranska) folket, på så sätt att det uppmanar till agitation och uppror. Detta är behövligt. Det som dock gör det gröna upproret skrämmande är dess symbolik, och den ledande personen bakom. Färgen symboliserar islam. Och främst betecknar den människor som är seyed, vilket ska innebära att man har en blodsrelation med profeten Mohammed. Märk väl att jag inte är direkt motståndare av religion, trots att jag själv saknar tro. Problemet här är att religionen direkt anstiftar politiken.”

Här är det en väldigt svår situation, kantad av religion i befrielseform i ett land. Å ena sidan har vi en islamistisk diktatur där religionen genomsyrar hela samhället – å andra sidan har vi en religiös folklig rörelse av vad som skulle kunna betecknas som folkligt f förankrad. Problematiken som uppstår är att det också handlar om islamister. Problemet här blir inte religionen i sig, utan när man mixar religionen med det politiska, som bloggaren också trycker på när denne skriver att ”Iran befinner sig för tillfället i en teokrati. Det kan ju tyckas att en lämplig idé vore att lägga ner denna förlegade fundamentalism vilken gång på gång legitimerat sexism, homofobi och (mass)mord i statens namn. Ska ytterligare en islamisk republik vara lösningen? Är det så? Är det verkligen så?”. Frågan som uppstår blir helt klart hur vidare religionen är något som är något som är negativt i en rörelse i uppror, eller något positivt. I längden tror jag det är en börda för en revolutionär rörelse, men att i ett djupt icke-sekulariserat samhälle dessvärre är en förutsättning för att uppror ska uppstå. Precis som att Malcolm X i det, i det närmsta, apartheid-liknande USA valde att inte köra på ”Svarta och vita tillsammans mot dom rika!”, utan bara tala till det svarta. Annars hade han tagits för idiot.

Min bloggvän trycker också i sitt inlägg på om att religionen kan vara bra att fylla ett tomrum i ett skitigt samhälle. Något jag helt klart håller med om. Både jag och min medbloggare är socialister, som ni säkerligen förstått, och frågan som bör centreras kring är inte hurvidare religion är behövligt i samhället idag, utan hur behovet för religionen ser ut när vi kommer till det samhälle vi ser, och vill bygga. Finns det tomrum att fylla? Det kan vi endast spekulera i. Förhoppningsvis kommer religionen sakta men säkert vittra bort, då hoppet förmodligen inte behövs i samma utsträckning som det gör idag, i ett samhälle där man dör om man inte har stålar.

Avslutningsvis känner jag att det var de här som jag reagerade på i min bloggares inlägg och hoppas få mer debatt om. Jag tror inte heller det finns någon motsättning mellan att vara religiös och socialist, så länge det religiösa inte blir politiskt. Det är då det riskerar att eskalera och bli farligt, oavsett religion.